Jag är fitnessfarmor - förkunnade jag hurtigt för mig själv häromkvällen. Det är ju sant. Åtminstone till hälften. Faktum
är att jag är farmor. Men det där med fitness var väl att ta i. Är något jag borde ta tag i. Nu.
Efter att ha gått
ner 25 kilo på två år har det uppstått tomrum under huden lite här och var där extrakilona fanns förut. Jordens dragningskraft bidrar inte heller till att göra de ställen mer tilltalande. Midjan som har varit
har varit försvunnen flera årtionden lyser fortfarande med sin frånvaro. Alltså behövs tajtning av kroppen.
Sportfolket
sätter upp mål och tänker sedan till positivt. De ser sig själva som om de redan har vunnit eller uppnått målet vad än det må ha varit innan de ens ha börjat. Så ska jag också göra. Tänka
till kan jag väl. Det blir man inte ens svettig utav. Jag ska kalla mig fitnessfarmor som om jag hade smal, smidig och stark kropp även om jag inte alls har några muskler att tala om. Än. Bara tomrum i gäddhänget.
Nu har jag i alla fall en ny hobby som jag kan hålla på med resten av mitt liv. Att inbilla mig att vara fitnessfarmor eller att också bli
det. Kruxet är att tankekraften kanske inte är nog utan att man måste göra någonting också. Hur det nu blir återstår att se. Att enbart vara farmor utan epitetet fitness är inte så dumt det heller.
Även om jag kommer att skriva om varierande ämnen får bloggen heta Fitnessfarmors funderingar bara för att ständigt påminna mig
om att göra något åt min fysik. Siktar man mot stjärnorna kan man kanske hamna på någon trädgren eller buske iaf.