Krig och elände. Rullande pansarvagnar. Bomber och missiler. Massgravar, ruiner, brända hus. Döda och sårade soldater och civiler. Flyktingar
som varit tvungna att lämna sina hem för att försöka klara sig levande överhuvudtaget. Detta har vi sett dagligen i nyheterna i ett halvårs tid.
Jag satt vid köksbordet häromkvällen mätt och belåten, hade det varmt och skönt. Hade precis kommit hem från dansträning. Kände mig upplivad och riktigt glad för att ha
klarat av att röra på mig så pass bra i musikens takt även om jag befinner mig på döhalvan av livet. Slog på datorn och kollade på nyheter. Trots att all världens allvar vällde över mig förlorade
jag inte mitt goda humör meddetsamma. Då slogs jag av tanken: får man vara så här glad? Mitt i alltihopa. Galopperande elpriser, läckande gasledningar och krig i Europa.
Själv har jag inte behövt uppleva krig på nära håll eftersom jag är född ett antal år efter andra världskrigets slut. Men min familj bland många
andra drabbades hårt när de fick lämna sina hus och hem för att komma undan ryssarnas bombningar. När de kom tillbaka under mellanfreden var det bara skorstenen och bakugnen kvart av huset. Pappa byggde upp huset men efter två
år evakuerades de igen för att aldrig mer komma tillbaka. Något årtionde efteråt fick vi veta att det lilla huset hade forslats bort några kilometer därifrån och använts som sjukstuga för ryska soldater
under kriget.
I min barndom fick jag höra talas mycket om kriget. En halvtimme efter att pappa och andra gubbar träffades var
de tillbaka i sina krigsminnen. Sådana traumatiserande händelser som de varit med om på fronten kunde de ju inte glömma och behövde bearbeta dem med att prata om dem med varandra. Mamma däremot ville helst inte prata om kriget
och allt det svåra och tråkiga som det förde med sig utan glömma och se framåt i stället.
Var och en har
sitt liv att leva. Under alla omständigheter. Har man levt rätt länge har man hunnit vara med om både glädje och sorg. Bara under senaste året har det inträffat i min familjekrets två dödsfall och en födelse.
Och en och annan bekant har blivit svårt sjuk. Med stigande ålder får man vara beredd på att småkrämporna kan bli både fler och större. Så det gäller nog att ta vara på de glada stunderna så
länge man kan. Och hoppas på att detta krig inte blir än värre utan tar slut någon gång.
Läste just igår i en finsk kvällstidning
på nätet vilken konstig situation det har uppstått i Finland. Dit har asylsökande kommit från båda sidor av samma krig. Först ukrainska kvinnor och barn och på senare tid ryska män som flytt mobiliseringen.
Till råga på allt har de placerats på samma mottagningscentrum. Mer än 40 enheter inkluderade både ukrainska och ryska asylsökande. Enligt Migrationsverket hade inga problem uppstått, men ukrainska kvinnor höll
inte med. Som en ukrainsk kvinna uttryckte det:” Vi kom från helvetet och nu har helvetet kommit hit.” Idag läste jag att migrationsverket har ändrat sin policy och beslutat att inkvartera ukrainare och ryssar i olika förläggningar
i fortsättningen.